...in another castle

Ah, modehumor!

Kategori: Allmänt, Stil

Spana in den här härliga reklamen för Lanvin, Paris. Det är härligt när modehusen slänger in lite humor.

Lanvin hösten 2011

It's good. Isn't it grand?

Kategori: Film/serier, Musik, Recensioner

På slutet har jag lyssnat ganska mycket på soundtracket från filmen/musikalen Chicago. Själva filmen hade jag inte tänkt kommentera så mycket nu, utan det är musiken som ska stå i centrum. Jag tycker att Chicagos soundtrack är riktigt bra musik. Jag gillar jazz och storbandsmusik, så det är kanske inte så konstigt att jag gillar den här musiken. Både musiker och sångare gör musiken bra. Musiken är skriven av John Kander och Fred Ebb, förutom After Midnight och Roxie's suite som är skrivna av geniala Danny Elfman. Elfman har bland annat skrivit musiken till Nightmare before Christmas, Tim Burtons Batman med flera.

 

Kompositörer, John Kander, Fred Ebb, Chicago

John Kander och Fred Ebb

Renée Zellweger, Chicago

Jag insåg faktiskt inte hur duktig Renée Zellweger (Roxie Hart) faktiskt var på att sjunga förrän jag började lyssna på soundtracket. Visst hörde jag när jag såg filmen att hon var bra, men på grund av hur hon agerar och ser så väldigt... skrynklad... ut i ansiktet gjorde att jag missade det lite grann. Jag störde mig lite på hur hon såg ut. När jag började lyssna på endast musiken hörde jag mycket tydligare hur bra hon kan använda sin röst, och jag tyckte att hon lät bättre. Märkligt. Jag gillar hennes sång på Funny Honey när man hör hur hennes sinnesstämning förändras och hur hennes röst nästan spricker på ordet ”dummy” i slutet av sången.

 

Catherine Zeta-Jones (Velma Kelly) är också väldigt duktig på att sjunga, och har en väldigt fyllig och kraftfull röst. Jag vet inte om jag tycker att hon alltid sjunger självklart rent, men det gör ingenting. Hennes agerande, både i det visuella och musiken, väger upp för det. Hon är mäktig. Catherine gör en väldigt bra insats, jag gillar I Can't Do It Alone, även om det inte är lika mycket sång i den som i de andra sångerna.

 

Catherine Zeta-Jones, Velma Kelly, Chicago Richard Gere, William

Jag förstår inte hur Richard Gere (Billy Flynn) inte slår knut på tungan eller tappar käken under sången We Both Reached for the Gun. Den sången är en av mina favoriter, den är genialt skriven och framförd. Den ger även en kul bild över hur hans karaktär manipulerar pressen för att gagna den kommande rättegången.

 

Queen Latifah (Matron ”Mama” Morton) står för en av mina favoriter, When You're Good to Mama. Jag älskar trummorna och blåset på den sången, och Queen Latifah är såklart duktig. Den ger en så härlig presentation av hennes karaktär. Alla sånger i filmen/musikalen är väldigt berättande, såsom det ska vara i en musikal. Den här sången, jag bara älskar den.

 

Queen Latifah, Matron John C. Reilly, Amos Hart, Chicago

John C. Reilly (Amos Hart) har bara en sång i filmen, Mister Cellophane. Sången hör inte bland mina toppfavoriter, men jag tycker ändå att den är väldigt, väldigt bra. Haha! Ni kommer väl tycka att jag bara tänker positivt om soundtracket, men jag kan inte hjälpa det. Jag tycker att det är väldigt bra musik. Reilly gör även han en bra insats i sången. I filmen då han är utklädd till en blandning av en clown och Charlie Chaplin gillar jag, den utstyrseln är väldigt talande och charmig. Den berättar lite diskret att han är den tragiska clownen i sällskapet.

 

Övriga medverkande i filmen/musikalen gör också väldigt bra ifrån sig, till exempel Taye Diggs och Mýa Harrison. Alla element i musiken är välgjorda. Så en eloge till alla medverkande musiker, sångare och skådespelare. Och såklart kompositörerna. Woohoo!

 

 

 

Nollning eller ”fyllning”?

Kategori: Tankar

En ny termin, en ny nollning. Min sambo, som också studerar och börjar nu andra året, har tillsammans med andra äldrekursare startat nollningen på deras program. Nollningen är trevlig, man träffar nytt folk och har lite extra kul de första veckorna på universitetet. Dock finns det en sak som jag inte är så förtjust i. Fyllan.

 

Jag förstår inte varför det måste vara så att nollningen innebär att man festar och super. Nu anordnas det andra saker också under nollningen (som lekar och tävlingar) men tyvärr är det väldigt mycket fokus kring att dricka och skräna och festa. Jag har inget emot fester. Jag gillar att ta en öl i glatt sällskap. Att skräna lite och dansa. Dock kan det bli för mycket. Och det har inget med att jag skulle vara en sådan som dricker för mycket, jag dricker inte alls stora mängder och är aldrig bakfull. Jag tycker att det i längden blir tråkigt. Kanske är det därför folk super skallen av sig, för att de vill undvika insikten att de egentligen inte har kul.

 

Att nollningarna har mycket fokus kring fest och alkohol är tråkigt och fantasilöst. Jag anser att nollningarna ska vara för alla, och när det då blir mycket fylla så blir nykteristerna utanför. Vissa nykterister har kanske inga problem med övrigas drickande, men många tycker att det är trist eller jobbigt. Jag har hört talas om en person som började universitetet men åkte därifrån på grund av all fylla. Det blev för jobbigt för henne. Nykteristerna kan förstås avstå från nollningarna, men då finns risken att man kan känna sig lite utanför. Det är nog inte heller så kul.

 

Nu har jag för mig att det ordnas alkoholfria alternativ till nollning, där man kan slippa fyllan, men man vill väl umgås med sina egna kursare? Jag tycker att det ska få finnas tillfällen till fest, men allt måste väl inte fokuseras på att man ska dricka och bli ranglande full? Jag tror inte att supande behövs för att ha kul.