Då och nu
Kategori: Tankar
För ett par veckor sedan hade mitt program en sittning. Med mellanstadietema. Vi skapade en spellista med musik från barndomens skoldiscon och klädde oss tidsenligt. Det var roligt, och det hjälpte mig att minnas bra saker med mellanstadiet. Jag passade på att ta ett gammalt diadem och smycken hemifrån och hade ansiktsglitter för att få lite mellanstadiekänsla.
Samtidigt blev förberedelserna en stor kontrast i känslor för mig.
När jag stod framför spegeln och testade min styling för att se om det påminnde om mig själv under tidigt 00-tal fick jag en konstig känsla i hjärtat. När jag stod där, nöjd med stylingen, och gav mig själv en belåten nick för att det funkade slog det mig. Personen som tittar sig i spegeln, som har samma diadem som den yngre versionen använde mycket förr, älskar sig själv. Hon har en lite kaxig blick och står rak i ryggen och armarna i kors i bestämt självförtroende. Hon är stark. En stor kontrast mot hur den yngre version kände sig.
Mellanstadiet är inte något som jag minns med värme i hjärtat. Det var jobbiga år och de var början på flera jobbiga år som följde. Ärr som skapades då har inte försvunnit än idag och kommer nog aldrig att göra det helt. Den stora Katten började gråta, i sorg och glädje efter att ha sett sig själv i spegeln. Gråter i sorg för lilla Sandra, men i glädje för stora Katten.
Jag är stark. Jag kan. Jag är inte värdelös.
Mitt tobaksfri duo-kort som vi skrev under och fick i mellanstadiet. Jag har inte brytit mot det än, trots att giltighetstiden har gått ut, och jag håller fortfarande med om värderingarna på kortet. Fast jag behövde egentligen aldrig ett kort för att övertyga mig.
Ulla säger:
Jag gråter med dig, och är glad över att du nu känner dig stark. Men kom ihåg att du alltid varit värdefull trots att vissa personer fått dig att känna annorlunda!