...in another castle

L.A. Noire

Kategori: Recensioner, Spel

Ett av de spel som följde med min begagnade Playstation 3 var L.A. Noire – Complete Edition. Jag har velat spela det lääänge men har alltid varit för snål för att unna mig det. Spelet kom 2011, utvecklat av Team Bondi och publicerat av Rockstar Games.

 

L.A. Noire utspelar sig i 1940-talets Los Angeles. Det är efter andra världskrigets slut och spelaren tar rollen som krigsveteranen och patrullerande polisen Cole Phelps, en ambitiös och rättfärdighetens man som inte tvekar för att gå till botten med ett fall. Med ett växande gott rykte klättrar Phelps i LAPD:s rang och blir en mycket framgångsrik polis i staden LA, där skandalerna inte ligger längre bort än bakom hörnet.

L.A. Noire’s gameplay går ut på att som polisutredaren Cole Phelps ta sig an de brott som sker i Los Angeles gränder och gator. Aktiviteterna varvar mellan att utreda de fall som Phelps och hans kollega får, intervjua vittnen och misstänkta, leta efter ledtrådar, jaga efter skummisar i både bil och till fots och ibland ge sig in i en eldstrid. Spelaren får leda och följa Phelps karriär som kantas av både ärliga och korrupta kollegor. I takt med att storyn utvecklas inser Phelps mer och mer att alla inte delar hans tro på att upprätthålla moral och heder och att saker och ting i den kriminella världen är mer hoptrasslade än vad han först trott.

 

 

L.A. Noire har en härlig dynamik och spänning som gör att det ibland är lite svårt att sluta spela. De har använt skådespelarna väldigt bra och karaktärernas grafik är smidig och snygg. De har gjort som det ibland görs i TV-spel och använt skådespelarnas riktiga utseenden, så det händer mer än en gång att man faktiskt känner igen en skådis. Phelps och hans partners har en skön energi sinsemellan som gör att man faktiskt lever sig in i deras samarbete med varandra. Fallen blir betygssatta efter hur bra man är på att finna alla ledtrådar och intervjua vittnen och misstänkta, och en bra sak i spelet är att det finns möjlighet att spela om ett fall om man vill sätta dit ett femstjärnigt betyg istället för ett enstjärnigt.

 

 

Något som drog ner min spelupplevelse var dock att spelet kändes lite tradigt. Ibland kändes det som att man mest gjorde exakt samma sak hela tiden, leta, intervjua, springa, skjuta, leta, intervjua, springa, skjuta och så vidare. Vissa scener blev väldigt förutsägbara på det sättet. Jag tycker också att man fick pussla och klura för lite själv, de kunde ha gjort spelaren mer aktiv när det gällde att komma fram till lösningar. Jag var tacksam att man inte var tvungen att köra bil överallt på egen hand och att man kunde be kollegan att köra och därmed komma direkt till nästa hållpunkt. Även om det är lite kul att köra runt i en gammal bil på LA:s gator så blir det i längden ganska tröttsamt. Om man ska kommentera Phelps som en rättfärdig polis så kan man i motsats till det lugnt säga att Phelps även är LA:s farligaste bilförare efter att jag har spelat spelet.

 

 

L.A. Noire är spännande och riktigt underhållande att spela. Miljön, musiken och skådespelarna gör ett väldigt trivsamt spel. Jag tycker i det stora hela mycket bra om spelet, trots ett par minus. Ett extra plus från mig dök upp i eftertexterna där de hade tydligt skrivit ner vilka som gjort och framfört musiken. Alla namn från trummis till kompositör fanns med. Det är riktigt roligt att de visar upp musikerna så tydligt och ger dem plats.

Spelet får 8/10 
 
 
Jag äger ingen av bilderna. Jag har lånat bilderna från här, här, här och här. Jag har inte läst källorna där bilderna är tagna från.
 

Livsöden

Kategori: Litteratur, Recensioner

Skrock, fördomar, obesvarad kärlek. Då det inte går som man hade tänkt sig. Detta skildrar Drottning Grågyllen, skriven av Moa Martinson.

 

Boken utspelar sig i en fattig lantmiljö på Kolmården. Det är i slutet av 1800-talet, och fattiga bondfamiljer muttrar över de nya industrierna som börjar göra intåg i Sverige. Historien kretsar kring en ung flicka och hennes omgivnings öden. Boken berättar om brutna löften, hur en familj känner att en nyfödd bringar mer bekymmer än lycka, hur sorg kan fördärva människan, hur goda själar förtalas på grund av ett olyckligt yttre och obesvarad kärlek. Karaktärerna i boken utsätts för både olycka och lycka, både sorg och glädje, drömmar och verklighet och frågan om man kan styra sitt liv eller om det redan från början är ödesbestämt.

 

I Drottning Grågyllen blandar Moa Martinson verklighet med saga och fantasi. Boken är inte den mest muntra läsningen man kan hitta, men likväl värd att läsa. Martinsons berättarspråk är lättförstådd för att vara en äldre bok, och de oväntade partierna där saga och fantasi lyfts fram ger en mysig känsla åt läsaren.

Världen ligger vid dina fötter

Kategori: Recensioner, Spel

Supergrafik? Spel som man knappt ser längre om det är på låtsas eller på riktigt? Är det vad som krävs för att spel ska vara riktigt bra? Skulle inte tro det.

 

 

År 2009 kom ett nytt datorspel till världen. Spelet är ett så kallat ”sandlådespel” och spelvärlden består av kuber. Det finns inget tydligt mål i spelet utan spelaren får använda världen som de själva behagar, genom att bygga och skapa. Spelet heter Minecraft.

 

 


 

Skaparen av spelet Markus Persson, även kallad Notch, började ensam att utveckla Minecraft. Spelet är fortfarande under utveckling och förväntas vara klart i november 2011, detta år alltså. Man laddar ner Minecraft från nätet mot en summa, i början låg det kring 10 euro. Just nu har spelet utvecklats så pass att priset ligger kring 15 euro. Spelet har blivit väldigt populärt, och herr Persson har tjänat en ordentlig peng på detta. Numera består dock utvecklingsteamet av flera stycken, inte bara en person. Minecraft kommer att kosta 20 euro när det är klart.

 

Grafiken i Minecraft är enkel. Den är fyrkantig, eller kubisk. Allt består av tydliga pixlar, men vad gör det? Spelet är fängslande och det är svårt att sluta när man väl har börjat. Spelet går ut på att man som spelare får göra egentligen vad man vill. Man kan hugga ner träd, bygga hus, odla, gräva i gruvor efter guld eller efter den frustrerande sällsynta diamanten och mer. Verktygen bygger man själv, av exempelvis trä, järn eller diamant. Fast allt är inte frid och fröjd i världen. I mörka tunnlar och grottor och under nätterna dyker monster upp, som skelett och zombies, och ställer till det för spelaren. Då bör man ha ett hus att stänga in sig i, eller ett svärd och gärna rustning så att man kan försvara sig. Vill man inte bli besvärad av monster som kommer och stör i utforskningen kan man spela i ett läge som heter ”peaceful”, då förekommer inga monster.

 

Diamantåder till vänster och en sockerrörsodling under marken till höger.

 

Som tidigare nämnt är Minecraft otroligt roligt och fängslande. Känslan när man springer genom skogen och hittar en fin sjö, eller triumfen då man länge grävt sig djupt ner i en grotta och hittar diamant. Den nervösa känslan då man gräver på platser där man vet att lava kan finnas bakom en vägg, ett tak eller golv och som kan välla ner över en eller som man kan ramla ner i om man inte är tillräckligt försiktig. De känslorna är otroliga, då spelet i sig är ganska enkelt. Det har inte skrivits någon story för att göra Minecraft spännande, spänningen skriver sig själv när man springer runt. Det är egentligen helt otroligt. Jag måste ställa ett alarm av något slag så att jag håller koll på den tid jag lägger ner på att spela. Annars är det lätt att man fastna framför datorn i timmar.

 

Lava som rinner ut från ett berg.

 

 

Bilderna är tagna från Minecraft Wiki.