...in another castle

Någon gång rycks mattan under fötterna bort. Ibland kan det till och med vara självförvållat, jag menar att man själv såg till att det hände. Och det kan vara tufft. Ovisshet och osäkerhet är tunga bördor att bära ibland. Trots det kan det vara bra att det händer. Att falla omkull kan göra att man vaknar upp, en hård smäll som agerar väckarklocka. Så känns det i alla fall nu. Mattan rycktes bort, jag föll i golvet med en smärtsam duns, men det slutade ändå bra. Och förhoppningsvis leder det till något bättre. Att värna och ta hand om det man håller kärt, däribland mig själv, ja, absolut mig själv. Det var skrämmande, men en period som har varit otrygg och ur balans har förändrats till det som en gång var, kanske till och med till något bättre än det som en gång var. Det är bara tiden som kan ge svar på det.

 

Vad det var som hände tänker jag inte berätta här på bloggen. Inte nu, förmodligen aldrig. Det som hände involverar inte bara mig, så därför anser jag inte att jag har rätt att skriva om det här.