Frustrerande stunder
Kategori: Tankar
Ibland tar frustrerande känslor över och man skriver något "djupt" på Facebook. Den här dagen gjorde jag det. Tänkte att jag lika gärna kunde lägga in här vad jag skrev där.
"Trots att mitt självförtroende eller självkänsla, det har nog varierat från tid till tid, alltid har varit ganska lågt har jag ändå sett mig som en ganska stark person genom åren. Jag blev mobbad bland annat för att jag var troende kristen som liten, men ändå försvarade jag mig aldrig som vissa av mina vänner gjorde genom att säga att jag inte trodde bara för att slippa kommentarerna, jag var jag. Bara för att någon drygade och fjantade sig över det betydde inte att jag skulle sluta vara jag. Jag erkände mig själv.
Men jag har ändå alltid, eller i alla fall sen tonåren, känt en rädsla för att vara helt mig själv. Och att bara leva utan att bry mig om vad andra kan tycka om mig har jag aldrig lyckats göra. Jag känner mig ständigt frustrerad över det faktumet, och har utbrustit ganska ofta inför de närmaste kära att jag inte vill bry mig och ifrågasatt varför jag ska göra det, för det spelar ju inte någon roll vad andra tycker. Men ändå kan jag inte stänga av. Jag önskar att jag bara kunde göra det och bara ösa på. Ibland lyckas jag med det. Men den där lilla gnagande känslan är alltid där. Det går inte bara att stänga av. Kanske är det svårt för man inser att man är beroende av något och det inte riktigt går att bara stänga av. Till exempel pengar.
Jag beundrar ni tjuriga människor, som kanske inte alltid är helt accepterade för ert sätt att köra på, men jag beundrar er verkligen som bara kan göra det, utan att bry er för mycket om vad folk tycker och har liten rädsla för vilka konsekvenser ert agerande kan ge. Jag vill också göra det, i alltför många år har jag stått på ett ben utan att veta var jag ska sätta ner det andra, och blir istället handlingsförlamad och gör ingenting. Hur ska man kunna gå, springa och dansa när man bara står på ett ben hela tiden?
Lite djupt Facebook-filosoferande här på söndagseftermiddagen, vi vet ju alla hur mycket vi älskar det. Varsågoda."
Men jag har ändå alltid, eller i alla fall sen tonåren, känt en rädsla för att vara helt mig själv. Och att bara leva utan att bry mig om vad andra kan tycka om mig har jag aldrig lyckats göra. Jag känner mig ständigt frustrerad över det faktumet, och har utbrustit ganska ofta inför de närmaste kära att jag inte vill bry mig och ifrågasatt varför jag ska göra det, för det spelar ju inte någon roll vad andra tycker. Men ändå kan jag inte stänga av. Jag önskar att jag bara kunde göra det och bara ösa på. Ibland lyckas jag med det. Men den där lilla gnagande känslan är alltid där. Det går inte bara att stänga av. Kanske är det svårt för man inser att man är beroende av något och det inte riktigt går att bara stänga av. Till exempel pengar.
Jag beundrar ni tjuriga människor, som kanske inte alltid är helt accepterade för ert sätt att köra på, men jag beundrar er verkligen som bara kan göra det, utan att bry er för mycket om vad folk tycker och har liten rädsla för vilka konsekvenser ert agerande kan ge. Jag vill också göra det, i alltför många år har jag stått på ett ben utan att veta var jag ska sätta ner det andra, och blir istället handlingsförlamad och gör ingenting. Hur ska man kunna gå, springa och dansa när man bara står på ett ben hela tiden?
Lite djupt Facebook-filosoferande här på söndagseftermiddagen, vi vet ju alla hur mycket vi älskar det. Varsågoda."
Ulla säger:
Det var verkligen starkt av dig att stå emot när du blev mobbad för din kristna tro.